Infört i Gotlands Allehanda av Nils Fagerlund  troligen tidigt 1970-tal

HUSTRUDRÅPAREN PÅ TÄNGELGÅRDA 1729

DE BÅDA UNGFOLKEN

Lars 28 år och hans hustru Cecilia några år yngre, hade varit gifta dryga året. De var boende på Tängelgårda I Lärbro där Lars var bonde.

Som det pratades bland allmogen i socknen syntes äktenskapet redan från början vara kommet på sned och man visste minsann att paret levde i ständig träta och himlastormande gräl.

Lars hade vid flera tillfällen tilldelat hustru Cecilia åtskilliga hårda slängar, hugg och slag hörde till dagordningen på Tängelgårda. Lars menade att pratet i socknen mest var kärringskvaller, men skyllde även på sin hustru, sa att hon var en illa trätgirig kvinna som sökte alla tillfällen till att förtreta sin man.

Knappt fick han nattsömnen ur ögonen förrän Cecilia begynte gnata och träta om allt mellan himmel och jord. Därför hade han, helt i enlighet med lagens tillåtande, gett henne en eller annan hurving, emedan en hustru skulle vara sin man underdånig i allt.

Folkpartiet löpte vida om kring, och många menade att äktenskapet måtte taga en ända med förskräckelse, eftersom Lars inte kunde styra sitt hetsiga humör.

Dessvärre fick folkpratet yatten på kvarnen, då Lars en dag så illa hanterade hustru Cecilia, att hon därav blev död.

Sålunda kom det sig, att ungbonden Lars stod tilltalad vid Allekvia i Gotlands norra häradsrätt, för att han dräpt sin hustru.

Inför de bistert allvarsamma nämndemännen försvarade sig Lars med, att han endast tagit hustrun i herrans tukt och förmaning utan mening att slå henne ihjäl, det bara blev så.

DET HÄNDE I JULVECKAN.

Den unge bonden berättade sålunda, att en morgon i julveckan 1729 hade han tillsammans med hustrun vandrat vägen fram. Det var bittert kallt den morgonen och snön knarrade under stövelklackarna. Lars bar en yxa över axeln, han ämnade sig hugga stockar på ett skogsskifte i närheten av den plats man kallade “Fångarsmyren”, medan Cecilias ämnade vandra till broderns gård på Norderire, eftersom denne sedan länge legat till sängs med en skrällande hosta, varvid Cecilia nu mest var övertygad om att brodern dragit på sig bröstsjukan.

Efter vanligheten trätte ungfolket med varandra i den tidiga morgonen där de, sida vid sida, vandrade den tillsnöade vägen fram. Cecilia kunde inte låta bli att förebrå Lars för att han vägrat henne gårdens häst att rida på den långa vägen till Norderire, utan hon nu var tvungen gå till fots hela vägen, kallt som det var och allting.

Lars försvarade sig med att han senare på dagen själv var tvungen nyttja märren för

hemforslande av stockar från skiftet.

TRE ÖRE TOBAK

Efter ett tag mötte de en kvinna gående emot dem, då Cecilia stannade för att prata. Lars svängde av på en tvåspårig skogsväg mot skogsskiftet, då han efter ett tag kom på att han glömt säga till hustrun köpa honom för tre öre tobak på Norderire.

Därför tog han in på en annan tvärande väg i mening att genskjuta hustrun på stora vägen. Som även skedde, och då han bad henne göra honom den tjänsten satte hon, sin vana trogen, igång med sitt evinnerliga trätande, ville veta varifrån han fått slantar till slikt syndigt och onödigt inköp, särskilt som hon själv minsann knappt ägde en anständig trasa att sätta på sig till högmässan om söndagarna.

Lars svarade då sävligt att hustrun var en mäkta gensträvig och trätsjuk kvinna.

Det ena ordet gav det andra mellan, de båda där på den vintriga landsvägen, och greps Lars av en våldsam vrede, kände hur det hettade till i skallen, höjde i mening att träffa hustrun över axeln, men som hon då böjde sig framåt träffade slaget hennes huvud, högt på hjässan, så att hon kvidande och blödande sjönk ihop på marken där snön strax färgades röd av hennes avrinnande blod.

Lars greps av skräck, visste inte vad han skulle ta sig till, och sprang slutligen platsen då han efter vid pass hundra steg vände sig om att se om frun låg kvar, vilket hon gjorde.

Han såg henne rulla med huvudet men hörde intet ljud ifrån henne.

Trodde förmodligen inte att det var så allvarligt med hustrun och fortsatte till skogsskiftet, där han arbetade hela dagen med att hugga stockar, utan att bekymra sig om hur det stod till med den skadade Cecilia.

Så begav det sig, att kvinnan blev liggande på platsen hela den dagen och de två följande dagarna.

Då gav Lars sin utepiga en befallning att traska iväg till Norderire och säga åt hustrun komma hem.

MATMODERN DÖD.

Flickan gav sig iväg, men strax åter med av förskräckelse uppspärrade ögon och berättade hur hennes matmoder låg som en död vid Fångarsmyren och alldeles nedblodad var hon också.

Med hjälp av en granne gick Lars att hämta hem sin döda hustru, varvid han lät förstå, att inte annat än vad han vetat, så hade Cecilia hela tiden varit hos brodern i Norderire.

Grannen skakade tvivlande på huvudet, envar i socknen hade fuller väl vetskap om ungfolkets hetsiga leverne i huset deras, varför detta nog inte var något oväntat.

Grannbonden lät anstalta att hustruns lik blev inforslat till Visby, där stadskirurgen Johannes Phil jämte kollegan och fältskären Magnus Berg besiktigade kroppen.

Lars erkände vid tinget, att han slagit hustrun med yxan, men att slaget inte var menat att döda henne.

Nämndemännen inväntade närmare besked från Visby beträffande obduktionen, som anlände någon dag mellan jul och nyår, varefter Lars åter inkallades.

Obduktionsprotokollet rapporterade, att man funnit två sår i kvinnas huvud, det ena över sutura sagitali som gått in till huvudskålen och till formen som en triangel, dock utan att skada själva huvudskålen eller hjärnan. Det andra såret sutura zambdoieda nästan lika långt som det första och även där syntes huvudskålen oskadd.

HADE FRUSIT IHJÄL

Därav fastslog de båda läkarna, att den döda kvinnan mottagit två slag med yxan. Dock hade intet av dessa slag var för sig varit dödande, utan man mena de att Cecilia dött frysdöden,

efter hon i flera dygn varit liggande i den starka kölden utan sitt medvetande, varvid såren i hennes huvud till en del bidragit till hennes död.

Det stod således kvar det faktum, att grunden till kvinnans död trots allt var att söka hos Lars, som ju så helt utan samvetsnöd låtit henne ligga där och frysa till döds, medan han hela tiden med berått mod låtit grannarna förstå, att hustrun vistades hos sin sjuka bror i Norderire.

På grundval därav, och med Lars eget medgivande, samt åtskilliga vittnesmål där ungfolkets olyckliga äktenskap ständigt fanns i förgrunden, fann häradsrätten det såsom rättvist, att döma Lars till döden, medelst halshuggning. Svea hovrätt underställdes domen i laga ordning, och svaret anlände frampå vårkanten följande året 1730, och vari man kan utläsa att Svea hovrätt bifaller domen att gå i verkställighet den 21 maj.

Man anbefallde kronobetjänten Christopher Frigell, att ombesörja transporten till galgbacken i Visby, vilket skedde tidigt på morgonen dagen för avrättningen. Där Lars alltså slutade sina levnadsdagar endast 29 år gammal, och blev på stället begravt utan alla förekommande ritualer.

Allt i enlighet med den tidens lagparagrafer.

Som synes levde människorna efter principen enligtt bibeln “öga för öga, tand för tand’ dvs, den gammaltestamentliga rättssatsen, som vi kan se 2:a Mos. 2i:23—25 “men om olycka sker, skall liv givas för liv.”

Dödsstraffet sades vara andra till skräck och varning

Säkerligen hade nog strafformen sin kusliga verkan, mer ändå hände det, och händer fortfarande i länder där dödsstraffet finns kvar, att folk dräper varandra.

En annan sak i detta sammanhang var att avrättningarna i äldre tider alltför ofta tog sig så avskyvärda barbariska former. Man formligen frossade i blod. Sålunda hände, att man tillgrep stympning och rådbråkning av den arme delikventen, i stället för at skänka honom en så snabb och smärtfri död som möjligt. Trots, sin kuslighet. samlade dessa vidriga tillställningar ofta stora folkskaror, varvid uppslitande scener utspelades inför talrika vittnen.

Ett för oss sentida människor så grymt skådespel att man knappt vill tro att de någonsin utspelats. Men prästernas noteringar i kyrkböckerna vittnar om att så skedde.

För att göra det hela till en är värre makaber inkvistion, så uppträdde skarprättaren, eller mästerman ofta berusad då har anlände för att förrätta sitt ämbete.

Sveriges siste skarprättare hette f.ö. A. 0. Dahlman. Han avled 1920, men vid den tiden hade han varit arbetslös i åtskilliga år, eftersom dödsstraffet inte tillämpats i landet sedan

1910.