Ny sida

En gråmulen höstdag nådens år 1754 gick den lilla krogpigan Greta-Lisa Andersdotter, nyss fyllda 14 år och stökade i faderns krogstuga, som var belägen vid Storugn hamn. Det var en knuttimrad stuga, snedbruten och helt rasfärdig. Dess ruttnande stockvirke var märkt av tusende slagregn och hundrade vinterstormar. Där framlevde flickebarnet sina dagar i stor fattigdom och pinande elände tillsammans med fader Anders, och de bodde i en kammare bakom själva krogrummet, och kammaren inrymde en förfallen eldstad av kalksten och några torftiga möblemang.

Krogrummets inredning bestod av det grovhuggna långbordet med dess bänkar, ärriga och illa hanterade av huggvapen och in ristade bomärken. Vid ena kortväggen var en öppen eldstad där nästan ständigt en eld befanns brinnande, dels för värme och dels för rummets upplysande, eftersom där inom väggarna härskade ständig skymning.

Tre främmande ryttare syntes vara på väg bot krogstugan. Karlarna tycktes vara iklädda någon sorts uniform med trekantiga hattar över vita peruker, kragstövlar och värja.

Strax flög svaipdörren upp och slog i väggen, att fara blev för dörrarnas avhoppande ur sina hakar. De tre karlarna klampade in under stort munväder och mycket buller. Deras dialekt vare ej den gotländska, men väl språket var svenskt. Krog-Anders kom ut från kammaren att se vem som orsakade detta oväsen; då karlarna med mycket slammer slängde sina värjor på bordet och gapade stort efter en myckenhet av skummande öl. Greta-Lisa drog sig undan i förskräckelse medan fadern ställde fram tre fyllda tennstop på bordet.

Det blev än flera därefter, och karlarnas vidlyftiga och högröstade tal blev än mer skroderande. Då strax en av dem som tycktes vars det som mest hade talet i sin makt, med befallande stämma ropade Krog- Anders att komma till dem. Han som då förde ordet, omtalade att han hette Carl Ackelman, och de andra två, sades heta Rasmus NååI och Anders Stenlund.

Ackelman förklarade att de ej av fria viljan var komna till ön, utan en ogynnsam segelvind hade tvingat skepparen Christian Holm att ändra kursen. Fartyget låg nu för ankar i Kappelshamnsviken. Ackelman skränade och hivade med armarna medan han berättade, att de tre soldaterna befanns på resa till det stora landet långt i öster som hette Ryssland, där de var stadda i kejserlig tjänst i S:t Petersburg. Krog-Anders lyssnade tyst, begrep ej mycket av karlens tal om det ryska landet, som Anders väl hört talas om, men hade föga vetskap var någonstädes på denna jorden detta märkliga och ofattligt stora land var beläget. Anders var en

i likhet med många, många fränder på den tiden - en okunnig man som varken var kunnig i skrivning eller läsningens svåra konst.

Så tycktes med ens Ackelman tröttna med sitt vidlyftiga skrävlande om vad tappra bedrifter de tre hade uträttat i det ryska landet, begynte bli något stingslig och röt åt Anders att på momangen ställa fram mera öl, trots att Ackelman påstod att ölet mest hade en stinkande lukt av kattpiss Därefter syntes karlarna komma i häftig dispyt, svordomarna haglade i det skum- raskade skänkrummet, och hårda tillmälen uthävdes karlarna emellan.

Då flög Ackelman upp, rev till sig värjan och drog blankt mot Stenlund, som kände sig utmanad att göra sammanlunda. Och så begynte en fäktning på blodigaste allvaret, där de blanka klingorna klirrade mot varandra och blixtrade i eldsskenet.

Enviget slutade med, att Stenlund skrek till, hans värja skramlade mot golvstenarna och själv gick han ned på knä under fasligt svärande och jämmer, blev sedan liggande på ryggen medan blod syntes tränga genom tyget på hans vänstra sida, där han hårt höll handen tryckt.

Stugrummet fylldes av jämmer och klagan i vrede och smärta, medan Ackelman skrattade rått och vände tennstopet i vädret. Krog-Anders fann det lämpligt att karlarna måtte göra upp sina fortsatta mellanhavanden utanför stugan, vilket han med stillsamma ord sökte klargöra, då Ackelman knuffade undan honom med hårdhet så att han stalp över ända baklänges över en kränka. Därpå slängde Ackelman några ryska rubler på bordet som betalning för ölet, men Anders vägrade godtaga dessa främmande mynt, han ville ha gångbara svenska penningar i stället för dessa värdelösa främmande mynt. Ackelman svarade, att ingen av dem hade andra mynt i lomman, och ville ej Anders slantarna vidkännas, så måtte han då i guds namn bjuda soldaterna på ölet.

Ackelman gick till den fallne Stenlund, som låg på golvet och andades genom öppen mun, och med ögonen slutna. Ackelman satte stöveltån under karlens rygg och ville vända honom runt, röt att måtte han resa på sig då det var dags att rida bort.

Hela tiden stod den lilla Greta-Lisa i kammardörren och stirrade på uppträdet med skrämsel i

Rasmus Nåål och Ackelman lyfte nu upp den stönande Stenlunds tunga kroppshydda, bar honom ut och hävde honom framstupa över sadlen, Det var med lättnad Krog-Anders såg de vilda karlarna försvinna bort i vägkröken, trots att han ej fått betalning för ölet.

Krog-Anders och dottern Greta- Lisa hade sedan länge funnit nattvila i kammaren. Elden var slocknad till en glöd som glimma de svagt i mörkret, och stugan var redan utkyld av det ständiga draget.

Då bultade någon hårt och befallande på dörren. Flickan vaknade förskräckt i tro att det var soldaterna som kom åter och ville in. Anders steg upp, slog eld på en talgdank, och med ljuset i handen tassade han ut i krogrummet att efterhöra vem som var därutanför, igenkände genast länsmannen Mårten Ihres myndiga stämma som bad få bli insläppt med sina fyra karlar.

Krog-Anders blåste liv i eldglöden för att få något ljus i stugan. Länsman Ihre hade fyra stadiga karlar i följe, och alla var be väpnade med såväl värja som flintlåsgevär. - (Flintlåsgeväret infördes till svenska armén från Frankrike under 1680-talet, där det kvarstod ända till 1530-talet). Länsman Ihre berättade kortfattat, att han under aftonen fått anmälan från två bönder i Lärbro, vilka under livshot till hustru och barn jämte gårdarnas nedbrännande, blivit fråntvingade goda ridhästar. den ene bonden miste på det viset två hästar och den andre en.

Och hade sålunda dessa tre marodörer varit inom krogstugan under dagen eller, aftonen?

Krog-Anders berättade vad han visste och vad som tilldragit sig under hans usla tak, sa även till länsman att han ej fått god betalning för ölet, utan blivit erbjuden odugliga mynt av utrikes fason,

Därav hade länsman mindre intresse, och förklarade, att de tre vildsällarna var desertörer från Ryssland, och efterlysta över hela landet för många svåra brott de gjort under sin framfart bland allmogen. Viktigt var sålunda, att de tre med det snaraste måtte bliva fasttagna.

Ihre tog farväl och gick med sina karlar ut i mörkret att fortsätta efterspaningarna.

Under tiden detta på gick, befanns två av karlarna i roddbåt på väg ut till sitt fartyg i Kappelshamnsviken, där skepparen Christian Holm släppte ned en falltrappa medan folket hissade båten ombord, Strax därpå avseglade det främmande skeppet utan att skeppare Holm ens frågat vart den tredje av karlarna blivit av. Vinden var nu gynnsam, så det gällde främst att passa tiden och tillfället, i synnerhet som man var två veckor försenad på grund av otjänligt väder, det hade varit storm och stiltje, dimma och disigt väder mest hela tiden efter avseglandet från Lübeck. Därom visste givetvis länsman Ihre ingenting, utan fortsatte till midnatt med sina karlar till häst att genomleta området.

Så fortsattes två veckor, innan man intåg att karlarna måtte kommit undan. Ihre lät prästerna uppläsa efterlysningen från predikstolen iett flertal kyrkor, dock utan resultat.

Så hände det sig, nästan på dagen ett år efter karlarnas bortridande från Krog-Anders stuga, att en dräng befann sig i skogen på sin husbondes befallning att hugga virke till en gärdsgård. I

närheten av hygget låt ett större stenröse, och det var då drängen gick att kasta sitt vatten, som han fick se en illa sargad människohand skymta fram under en flat stenhäll.

Drängen greps av stor förskräckelse och fruktan, löp över stubb och sten till hemgården, där han för sin husbonde berättade om det förskräckliga inskådat. Bonden följde med sen han först sänt en annan dräng a uppbåda länsman Ihre med flera.

Det tog sedan flera timmar innan Ihre med två länsmansdrängar och en fältskär kom till platsen, och strax begynte man undanvräka stenhopen som dolde människan därunder.

Man fann nu i dagen, en nästa naken karl med en förruttnad tröja dragen upp över huvudet. Kroppen var illa angripen av skogens djur och allmän förruttnelse, att det var nog så omöjligt at igenkänna vem karlen varit under sin levnad. Fältskären under sökte kroppen på platsen, fann den vara på åtskilliga ställer genomstucken av både värja och kniv. Därför - menade fältskären - rådde intet tvivel, att karlen fallit offer för en mördare Krog-Anders tillkallades och befalldes beskåda den döde, som han under mycken motvilja förmådde sig göra.

Sa sedan, att det var nog rätt säkert en av de tre soldaterna som förriga hösten gästat hans stuga med så mycket oväsen. Anders trodde att karlen var den som de andra kallat Anders Stenlund.

Sent samma dag begravdes den döde i fattigjord utan präst och klockringning. Länsman Ihre skrev till amiralitetsrätten och förklarade fyndet, fick sitt svar på våren följande år 1756, att två man som motsvarade Ihres be skrivning sedan länge suttit anhållna i Stockholm, att ställas inför rätta för desertering och en lång rad av andra svåra brott. Intet annat än döden väntade dem. Mannen som legat begraven under stenhopen på norra Gotland svarade mot den saknade som hette Stenlund, och vars vistelseort de två anhållna ej kunnat redogöra för, Nu skulle amiralitetet nedsända Ackelman och Nåål med postjakten till Gotland, givetvis under stark bevakning. Där skulle sedan de två ställas till ansvar och förklara vad som hänt den döde kamraten.

Länsman Ihre uppbådade folk att ta emot postjakten i Klinte hamn samt genast föra de två fångarna till fängsligt förvar i Visby.

Då visade det sig att ombord i jakten var endast Ackelman ensam med fångvaktarna, medan Nåål ej syntes vara med ombord, trots att både besättning och vakter intygade, att karlen varit ombord då jakten lämnade Blöda på Öland. Måtte sålunda mannen fallit överbord och drunknat i skydd av nattens mörker. Då fick en vaken karl syn på en repända som släpade i vattnet akterut i skeppet, mån drog in repet och där fann man den försvunne Rasmus Nåål fastsurrad i andra änden, drunknad och död.

Det var nu endast Ackelman kvar av de tre soldaterna som hösten 1754 hade med våldsamhet gästat Krog-Anders förfallna stuga.

Då ställdes alltså denne Carl Ackelman inför Allekvia tingsrätt, att redogöra för vad som egentligen sig hade tilldragit denna hösten 1754.

Eftersom han sålunda var ensam kvarvarande, stod honom fritt att säga ungefär i rätten vad som föll honom in.

Därvid omtalade han, att han var helt ovetande om det som hänt kamraten Stenlund sedan de tre tillsammans lämnat Krog-Anders stuga. Förklarade att de helt kommit ifrån varandra i mörkret och att väl Anders Stenlund därav ridit vilse i den främmande om givningen.

Ackelman menade även, att kamraten sedermera fallit offer för någon kringstrykande skogs man, som rånat honom på kläder, vapen och de ryska rublerna. Mot detta vittnesmål hade sålunda nämndemännen ej något att sätta emot, utan det stod för var det var sagt, må det sedan vara sanningen eller ej. Ackelman svor sig fri för allt ansvar i Stenlunds sorgliga frånfälle.

Då tog man itu med den under hitresan drunknade Rasmus Nåål. Hur hade det månne till- gått, att denne man så stillsamt och utan minsta ljud kunnat komma i vattnet och drunkna. Vem i båten hade slagit linan under karlens armar, så att han släpat i vattnet hela vägen mellan Böda och Klintehamn, eftersom folket i postjakten försäkrade med en mun, att Nåål funnits om bord i fartyget då man lämnade flöda.

Ackelman svarade, att Rasmus måtte fallit i vattnet och därefter trasslat in sig i linan. Som Ackelman ej visste annat förklara så fick därmed bero.

Tingsrätten kom Ingenstans i denna rannsakning, som för den skull avslutades, och Carl Ackelman under stark bevakning fördes till sin hemstad Stockholm att där ställas inför fortsatt rannsakning för sina bedrifter.

Sålunda blev aldrig klarlagt vad som hände om hösten 1754 ute i Storugns. Anders Stenlunds baneman förblev okänd, men troligt är, att Carl Ackelman var den skyldige, Därför hade han även känt sig tvingad att passa tillfället som bjöds under överresan till Klintehamn, att röja Rasmus Nåål ur vägen som varande ett besvärande vittne.

Troligast är väl, att han, såsom misstänkt för dubbelt mord jämte andra svåra försyndelser, miste huvudet och lemlästades.